Jag är så sjukt arg och besviken just nu! Längtar hem till Sverige mer än någonsin förut. Känner verkligen nu att man inte vet hur bra man har det förens man är utan det. I Sverige klagar vi på att vi tjejer inte kan visa upp bilder på oss själva med hår under armarna utan att bli nätmobbade, och ja det är verkligen tragiskt att det är så, men tänk er då situationen för en tjej i Mexiko. Jag kan inte gå utanför dörren utan att dagligen bli trakasserad med obehagliga blickar och äckliga kommentarer som får mig att må jättedåligt. Jag går nu för tiden hela tiden med blicken i backen för att ingen ska få ögonkontakt med mig för då är risken större att man får en kommentar eller blick. Kommentarer och blickar kan man ändå försöka ignorera så gott det går men nu är det tydligen också okej att komma fram och känna om man vill. Hur gör man för att undvika och ignorera det då? Ska jag inte ens kunna gå utanför min dörr längre utan att behöva vara rädd för att någon sliskig fyrtioåring ska komma fram och klämma lite? Sen att människorna runt omkring en inte gör något när man står där och skriker och gråter gör ju bara saken ännu värre. Jag har fan aldrig känt mig så förnedrad och ensam förut.
Organisationen som jag är här med har ett motto; ”its not better, its not worse, its just different” men nog fan är den svenska kulturen bättre än den mexikanska när det kommer till respekt mot kvinnor.  Jag har till och med börjat fundera om det är värt att betala 10.000 kronor för att åka hem en vecka tidigare. Jag menar vad ska jag annars göra när jag inte längre vågar gå utanför mitt hus…?